Ingers tal på Astrids begravning

Inger "pippi" Nilssons tal på Astrids begravning:

Om 100 år ska vi sitta på ett moln,
du och jag, och dingla med benen.


"Käraste Astrid

En sommar för några år sedan spelade jag pigan Anna-Stina i Rasmus på luffen.

Och en dag när jag som vanligt stod bakom scenen och väntade på min entré och lyssnade på dialogen mellan Rasmus och luffaren, så förstod jag.

Jag förstod varför ingen kan sluta prata med mig om Pippi.

Det var så suveränt och roligt skrivet om Rasmus som förklarade för luffaren varför han var tvungen att rymma från barnhemmet efter att ha kastat vatten på föreståndarinnan - en hel hink.

Och det är så det är. Det finns helt enkelt ingen bättre författare i världen än du, Astrid, som kan beskriva förhållandet mellan barn och vuxna utan att krångla till det, vare sig det handlar om luffare och barnhemsbarn, eller prussiluskor och Pippi Långstrump.

Ja, när det gäller Pippi så hade jag naturligtvis begripit att det var något speciellt, men inte riktigt vad.

Men den här varma sommardagen, då förstod jag.

Det är svårt att förstå när man är mitt uppe i det och aldrig hinner få någon distans, men att spela en annan av dina roller gav mig den distansen.

Jag lovar dig Astrid, fast det är över 30 år sedan Pippi visades för första gången i tv, så har det knappast gått en enda dag utan att nån har pratat med mig om henne.

Jag kommer ihåg första gången vi träffades. Vi hade redan filmat några månader och du klev in i ateljén i gamla Råsunda och sträckte ut armarna och sa: "Hej, alla mina käraste barn", och vi sprang rakt i din famn. Och den famnen har varit öppen sedan dess. Att vara ett av dina filmbarn, det är nog alldeles extra. En mycket speciell relation. Jag önskar att jag kunde förklara men det går inte.

Och till min stora, stora glädje så behöll vi kontakten genom åren. Vi har haft fantastiska samtal och möten, men jag tror faktiskt aldrig att vi har pratat om Pippi. Jo, en gång, när jag var tonåring och det var som jobbigast, för ingen människa i världen verkade förstå att jag faktiskt heter Inger. Då pratade vi om Pippi. Du var ledsen och bad om ursäkt för vad du ställt till med.

Men du ska aldrig be om ursäkt för att du har gjort mitt liv så fantastiskt, för det är vad det är och har varit. Trots att det ibland är väldigt tungt. Men så är ju livet, det vet ju du om nån.

Nej, våra samtal de har handlat om teater och liv och, inte minst, kärleken. Och så har vi sjungit. Jag minns när du första gången sjöng " I en sal på lasarettet" för Maria, filmens Annika, och mig och vi satt hemma i din soffa på Dalagatan och grät för att det var så sorgligt. Det var underbart.

För några år sedan när du själv låg på lasarettet, var det Margareta och du som sjöng den, och då var det också underbart, men jag grät för jag förstod att du som funnits för mig i nästan hela mitt liv snart inte skulle göra det så länge till. Jag vet att det är livets gång, men led i alla fall.

Du fick leva hela livet,

Astrid, och du fick ett fantastiskt liv.

Vill jag önska nåt till alla människor här på jorden så var det att nån gång i livet få träffa en person som du, som kan konsten att lyfta andra människor, mig har du lyft många gånger. Och om hundra år eller så när vi möts igen, ska vi sitta på ett moln du och jag, Astrid, och dingla med benen och sjunga gamla skillingtryck och ha så där trevligt som bara en smålänning och en östgöte kan ha. Och nästa gång som nån frågar mig om jag är lika rik som Pippi Långstrump, då ska jag inte säga nej, utan jag ska svara att "det är jag" för jag fick känna dig, Astrid, och det är den största rikedomen. Det har varit värt allting, precis allting.

Nu är Pippis mamma i himlen på riktigt. Tack, dotter Karin för att du kom på Pippi Långstrump. Och tack, älskade Astrid, för att du skrev. Och för att jag fick spela henne på film."


En röst i samhällsdebatten

Från att ha levt som en vanlig hemmafru är Astrid Lindgren nu världsberömd författare. En berömmelse vars baksida är att ofta behöva stå i rampljuset. Det, för Astrid helt nödvändiga, privata livet får allt mindre utrymme, och många gånger önskar hon att hon kunde slippa all uppmärksamhet. Trots det sätter hon 1976 igång en debatt om skattepolitiken som medverkar till att fälla den socialdemokratiska regeringen, efter fyrtio år i maktposition.

Det är första gången Astrid med kraft ger sig in i samhällsdebatten – men inte den sista. Två år senare får hon de tyska bokhandlarnas fredspris och hennes tacktal vid prisutdelningen blir startskottet för en internationell debatt om aga i barnuppfostran. Hon tar aktivt ställning för Nej-sidan i den svenska folkomröstningen om kärnkraft 1980 och engagerar sig en kampanj mot oetisk djurhållning, vilket senare leder till ny djurskyddslag.

Vid nittioett års ålder drabbas Astrid Lindgren av en stroke och får allt svårare att röra sig och delta i offentliga sammanhang. I januari 2002 avlider Astrid Lindgren i sitt hem på Dalagatan. Begravningen hålls den åttonde mars, på internationella kvinnodagen. Stockholms gator är fulla av människor som följer kistans färd genom staden på väg mot Storkyrkan i Gamla stan.



Biografi - Dubbla roller!



När den första boken om Pippi Långstrump kommer ut på förlaget Rabén & Sjögren 1945 förändras Astrids liv. Boken blir en stor framgång, älskad av barn och vuxna världen över.

Något år senare börjar hon arbeta som barnboksredaktör på Rabén & Sjögren och blir snart ansvarig för barnboksutgivningen. Sina egna böcker stenograferar hon, fram till halv tolv på förmiddagen, i sängen hemma på Dalagatan. På eftermiddagen blir hon barnboksredaktör Lindgren och ägnar sig åt att träffa författare och illustratörer på förlaget, redigera manus och ta ställning till utgivningen. Hon stannar på Rabén & Sjögren fram till pensionen 1970.

Livet under 50- och 60-talen är intensivt. Astrid Lindgren blandar ett produktivt författarskap med sin roll som barnboksförläggare. Hon hinner dessutom med mängder av officiella framträdanden, boklanseringar, filmpremiärer och ett rikt privatliv med familj och vänner.
Vid påsktiden 1950 blir Sture sjuk. Han avlider 1952, bara femtiotre år gammal.


Biografi - Ett nytt liv börjar!

Astrid lämnar Vimmerby och skapar sig ett liv i Stockholm där hon utbildar sig till stenograf och maskinskriverska. Färdigheter hon skulle komma att få stor nytta av senare i livet.

Genom arbetet som sekreterare på Kungliga Automobilklubben träffar Astrid 1928 sin blivande man, kontorschefen Sture Lindgren. Sture är en sällskapsmänniska, humoristisk och vänlig, och umgås gärna i glada vänners lag. Det händer att Astrid deltar i utelivet, men stannar lika gärna hemma med en god bok. Kärleken till böcker är något makarna delar, liksom humorn.

Efter kriget blir det möjligt att resa ut i Europa igen, och Astrid följer gärna med Sture på hans arbetsresor. Ibland i bil med kollegorna och vännerna Hedner (varken Sture eller Astrid hade körkort!).

Den lilla lägenheten på Vulcanusgatan blir snart för trång för familjen som nu består av Astrid och Sture och de två barnen Lasse och Karin. 1941 går flytten till den våning på Dalagatan där Astrid kommer att bo livet ut. Från fönstret i vardagsrummet kan man se ut över Vasaparken på andra sidan gatan och dit går Astrid och barnen ofta för att klättra i träd, gunga och åka kana. Astrid “var inte som andra mammor” utan är gärna med själv i lekarna. På somrarna är familjen i Furusund i Stockholms skärgård, den plats på jorden Astrid älskade mest. Det är här hon inspireras till berättelserna om Saltkråkan.


Astrid - biografi!



Astrid Lindgrens barndom på gården Näs i Vimmerby, Småland, strax efter sekelskiftet var en lycklig tid, med föräldrarnas kärlek som en ständig trygghet. Astrid och de tre syskonen lekte ivrigt på den fantastiska lekplats Näs var. Men dagarna bestod inte enbart av lek, all arbetskraft behövdes på ett lantbruk och barnen Ericsson delade slitet med pigor och drängar. Det var i köket hos lagårdskarlens dotter Edit Astrid fick höra den saga som först väckte hennes läshunger – en lust till böcker som varade livet igenom.

I skolan är Astrid duktig på att skriva och blir kallad för Vimmerbys Selma Lagerlöf efter att ha fått en uppsats publicerad i Vimmerby Tidning – där hon senare också får arbete som volontär. Efter två år på tidningen slutar hon. Astrid är arton år och gravid, hon vill inte leva sitt liv med barnafadern och hon vill inte stanna i Vimmerby.


RSS 2.0