Pippi Långstrump

Astrids dotter Karin låg sjuk och ville att mamma skulle berätta en saga. ”Berätta om Pippi Långstrump”, bad hon och uppfann i samma stund det som skulle bli en av världens mest välkända barnboksfigurer. ”Eftersom det var ett märkligt namn blev det också en märklig flicka”, sa Astrid Lindgren. Under flera år hittade hon på nya historier för Karin och hennes vänner.
Så en vårvinterdag i mars 1944 halkade Astrid och blev liggande med en stukad fot. För att få tiden att gå skrev hon ner berättelserna om Pippi. Det skulle bli en present till Karins tioårsdag i maj.

Inspirationen till berättelserna om Pippi hämtades från många håll, bland annat fick Pippi sitt röda hår och sina fräknar från en av Karins skolkamrater. Kanske också från en ung flicka som en sommar hyrde en villa i Furusund, där Astrid och hennes familj hade sommarhus. Författaren Lennart Hellsing har berättat om denna märkvärdiga unga flicka som bodde i det som kallades ”Ofärdiga villan”. Där bodde hon ”med en symbolisk kappsäck med guldpengar”! Hyresgästen var äventyrlig, berättar Hellsing och hade rikligt med fräknar. Vidare hade hon en häst som stod bunden på verandan. Något stall fanns inte. Grannar som promenerade förbi förundrades. En av dem var Astrid Lindgren, hon som några år senare skulle börja skriva böcker. Böcker om en fräknig flicka med häst och guldpengar.

Sockerdricksträdet i Villa Villekullas trädgård, i vars ihåliga stam Pippi, Tommy och Annika hittar sockerdricka, var en av de flerhundraåriga almarna som fortfarande finns kvar på Näs.

“Inte-stöta-golvet”. var en lek syskonen på Näs och de andra barnen på gården ofta lekte. Det gick till så att man klättrade runt hela sovrummet utan att en endaste gång röra golvet, precis som Astrid skulle låta Pippi, Tommy och Annika göra långt senare i Villa Villekulla.



Mio min Mio

Varje dag gick Astrid genom Tegnérlunden, på väg mellan Dalagatan och arbetet på Rabén & Sjögren. En gång satt där en ensam liten pojke på en bänk i skymningen.

Om hur sagan kom till berättade Astrid så här i en radiointervju: “Mio min Mio, ja det är egentligen en kortare saga som jag skrev, och jag vet inte riktigt hur jag kom på det, det är ju så att den börjar i Tegnérlunden. Jag gick genom Tegnérlunden och såg en liten pojke på en bänk, och så började jag tänka att ja, han bor väl kanske i det huset där. Och så började jag fundera lite på det, och att han satt där. Och att anden i flaskan kom, och att han flög bort då till Landet i Fjärran. Men det var inte min mening att jag skulle skriva något mer än så. Utan den sagan trycktes då i en tidning. Sen, efter flera år började jag fundera och undra hur han hade det därborta egentligen. Om han hade nån att vara tillsammans med, när han inte hade Benka som han hade hemma på Tegnérgatan.”



Madicken

En dag när Astrid var sju år mötte hon en nästan jämnårig flicka i Prästgårdsallén, vägen som gick från Näs in till Vimmerby. Flickan hette Anne-Marie och var bankdirektör Ingeströms dotter. Familjen bodde i ett stort vitt stenhus och var närmste grannar med familjen Ericsson på Näs. Snart blev de två flickorna bästa vänner och lekte antingen på Näs eller hemma hos Madicken, som Anne-Marie kallades. Många av de lekarna finns med i böckerna om Madicken och Lisabet. Madicken var modig, hon var stark och oförvägen och lärde Astrid att slåss. Hon gillade, precis som Astrid, att klättra högt upp i träna och på tak. Lisabet, Madickens roliga och påhittiga lillasyster, hade en hel del likheter med Astrids lillayster Stina.

Det fanns en flicka i Astrids skola som stulit pengar ur en kappficka och köpt godis för. Som straff fick hon stryk inför hela klassen, den historien levde kvar i Astrids minne och kom senare med i Madicken och Junibackens Pims, när Lus-Mia får stryk. I både filmen och boken är det en stark scen – Madickens skrik, hennes NEJ! NEJ! NEJ! som får oss att fatta innebörden i det övergrepp och det våld, som Astrid Lindgren både i sitt liv och sitt författarskap protesterade mot.

Böckernas Madicken är inspirerad av den verkliga Madicken men förstås också av Astrid själv. Astrid och Madicken fortsatte att vara vänner livet ut.



Karlsson på taket

Karlsson på taket, en lagom tjock man i sina bästa år.

Karlsson på taket hette från början Herr Liljonkvast och var en liten flygande gubbe som brukade hälsa på hos Astrids dotter Karin på kvällarna. Men han ville inte synas för några andra, utan gömde sig då bakom tavlorna. Detta ledde till boken I skymningslandet, en saga som sändes i radio. Herr Liljonkvast hade mottot ”Spelar ingen roll, spelar ingen roll i Skymningslandet”. Boken handlar om den sängbundne pojken Göran som nattetid får följa med Herr Liljonkvast i flygturer över Stockholm.

Herr Liljonkvast kom sedan tillbaka men i ny skepnad, lite mer egotrippad och tjurig och med en propeller på ryggen. Namnet lär ha inspirerats av den skomakare, Karlsson på fatet, som familjen Ericsson anlitade när Astrid var barn. Astrid med man och barn bodde under tio år på Vulcanusgatan. De takåsar som Karlsson flyger över är Vasastan och Atlasområdet, även om familjen Lindgren hade flyttat till Dalagatan när böckerna om Karlsson skrevs.

Så här skrev Astrid till dem som trodde att Karlsson på taket bara var en fantasikompis till Lillebror: “Tänk för att han inte är det! Tänk för att han bor i sitt lilla hus på taket. Gör han!”

I före detta Sovjetunionen blev Astrid Lindgren mer än någon annan en “folkets författare”. Boris Pankin, som var sovjetisk ambassadör i Stockholm under några år i början av 80-talet, berättade för henne att det fanns två böcker som förekom i de flesta sovjetiska hem, nämligen Bibeln och Karlsson på taket. “Så märkvärdigt”, sa Astrid Lindgren,“inte visste jag att Bibeln var så populär.”



Emil i Lönneberga

”Vet du vad Emil i Lönneberga gjorde en gång?” Så sa Astrid plötsligt till sitt treåriga barnbarn som bara illskrek. Karl Johan tystnade, han ville gärna veta vad Emil gjorde. Emil var född.

Det finns inte en förlaga till Emil, men det finns flera människor och händelser som har inspirerat Astrid till historierna om Emil. Det är bilden av Vimmerby i början av seklet Astrid skriver om när Emils familj kom farande uppifrån Katthult för att få vara med om Vimmerby marknad.

Emil är den av Astrids figurer som hon själv kände sig mest besläktad med. Men Emil har också drag av Astrids pappa Samuel August och hennes bror Gunnar.

Samuel August hade ett osedvanligt gott minne och fungerade som levande uppslagsbok åt Astrid när hon skrev böckerna. Han kunde fortfarande på sin ålders höst komma ihåg vad man fick betala för en gris eller brandspruta på Vimmerby marknad. Han var också mycket duktig på att berätta historier. Flera av händelserna som beskrivs i Emilböckerna är tagna ur verkligheten. Att Tor och Freja var de första människorna på jorden och att årets högtider är Jul, Påsk och Vimmerby marken, är historier ur verkligheten som Samuel August hört och berättat om. Och hyss, det gjorde även Astrid även om de inte var riktigt i klass med Emils.



Bröderna Lejonhjärta

En tidig morgon åkte Astrid Lindgren tåg förbi sjön Fryken där rimfrost, snörök och ett rosa gryningsljus var så överjordiskt vackert att Astrid fick för sig att hon kanske skulle skriva en historia som handlade om en plats som inte var på jorden. Sedan följde andra pusselbitar på varandra.

Astrid tyckte mycket om att tillsammans med väninnan Elsa Olenius gå, leka, grubbla och inspireras på kyrkogårdar. På Norra kyrkogården i Stockholm såg Astrid stenen rest efter Bröderna Bernström, som båda dött väldigt unga. Och på Vimmerby kyrkogård läste Astrid ”här vila späda bröderna Fahlén, döda 1860”. ”Då visste jag att det skulle bli en saga om döden och om två bröder”, har Astrid sagt.

Bilden av syskonkärlek konkretiserades helt oväntat i samband med uttagningarna till filmen om Emil i Lönneberga. Astrid fick se hur den lille Janne Olsson efter allt ståhej smög sig ner i knät på sin storebror som då böjde sig fram och kysste honom på kinden. ”Då såg jag bröderna Lejonhjärta framför mig.”

Slutligen hade Astrids yngsta barnbarn hade hittat på ett eget ord, Nan-gi, som ingen annan förstod men som han själv använde flitigt. Astrid började då fundera på vem eller vad detta Nan-gi kunde vara…



RSS 2.0